Med anledning av den förestående förvaltningsreformen inom undervisningssektorn i Åbo, finns det skäl att påtala betydelsen av hur verksamheter är organiserade. Förutsättningen för en levande tvåspråkighet är livskraftiga strukturer inom centrala områden relaterade till kultur och utbildning. För en minoritet är möjligheten till egna autonoma lösningar den starkaste garantin för att kunna utveckla de modeller som språkligt stöder befolkningen. Det enda som stadgas i kommunallagen om förtroendeorgan är det att man måste ha ett fullmäktige, en styrelse och en revisionsnämnd. Då det gäller skolfrågor säger lagstiftningen entydigt att man skall ha ett organ för vardera språkgruppen – en enskild nämnd eller sektioner för vardera språkgrupp.
Livscykelmodellen har varit grunden för hur man i många kommuner byggt upp bildningsväsendet för den svenska befolkningen. Livscykelmodellen på svenska innebär dock att hela den svenska utbildningen – från dagvård till vuxenundervisning finns under ett tak. Det finns goda erfarenheter och modeller för detta som det är skäl att peka på.
Erfarenheterna av varierande modeller i ett flertal kommuner har varit goda. I Esbo, där man har den längsta erfarenheten av modellen, har man en helt svenskspråkig förvaltning med fina resultat i gott samarbete med den finska förvaltningen. I dialog mellan de bägge förvaltningarna utvecklas undervisningsväsendet positivt och man lär av varandra. I Vanda, där den svenskspråkiga befolkningen utgör endast 3 %, har man under ett par års tid fungerat enligt en modell med ett eget svenskspråkigt resultatområde med uppgift att bereda och verkställa ärenden som hör till undervisningsnämndens svenskspråkiga sektion. Från och med 2009 har det svenskspråkiga resultatområdet en egen budget. Man ordnar och utvecklar självständigt den svenskspråkiga utbildningen i enlighet med stadens allmänna linjedragningar och direktiv. I Borgå har man nyligen kritiskt granskat förvaltningsmodellen för undervisningssektorn och stadsdirektörens förslag till beslutsfattarna kommer fram till att en uppdelning på språklig grund är det bästa alternativet.
Den svenska undervisningen lyder givetvis under precis samma spelregler i kommunen som den finska. Så skall det också vara i framtiden. Däremot har erfarenheter visat att genom samverkan mellan språkgrupperna föds goda tankar som främjar utvecklandet av hela skolverksamheten. En växelverkan berikar därmed undervisningssektorn. Det förutsätter dock att den svenska verksamheten är stark och självsjälvständig. Den svenska utbildningen behöver verktyg för att kunna förverkliga den autonomi som behövs för att en kultur skall överleva. Den svenska utbildningen är ingen översättningskultur. De svenska behoven kan inte alltid tillgodoses på majoritetens villkor, men det är nödvändigt att majoriteten tar ansvar för minoritetens behov.

Maria Björnberg-Enckell
Ordförande
Sydkustens landskapsförbund r.f.

Dan Johansson
Förbundsordförande
FINLANDS SVENSKA LÄRARFÖRBUND FSL