Remmare blev till på gammalt sätt på Högsåra

04.05.2016 kl. 14:33
Inspelningarna till filmerna i projektet Levande historia i skärgårdsmuseer är i full gång. I tisdags var vi på Högsåra och filmade hur man gjorde remmare innan man övergick till plaströrsremmare på 1980-talet.

Högsåra visade sig från sin allra bästa sida på tisdagen när vi anlände till holmen för att filma filmen som bland annat skall finnas till allmän beskådning på Jungfrusunds museum (på Högsåra) nästa sommar. Solen sken, det var nästan sommarvärme, och vi blev varmt mottagna av Gunilla Örnell som ansvarar för museet. Hon hade tillsammans med sin man Tryggve Örnell, pensionerade lotsen Kari Lindborg och sjökapten Måns Enberg på förhand ställt i ordning så att allt var klart för inspelning när vi kom. Männen hade varit i skogen och fällt lämpliga träd någon månad innan, (det ska vara granar som har växt långsamt så att de har precis rätt tjocklek och är tillräckligt raka och långa) och nu var det dags att barka dem, samt måla dem som redan hade blivit barkade och som hade fått torka en tid. Det ingår nämligen många olika arbetsmoment när man ska tillverka remmare så som man gjorde förr, och därför krävdes det att männen hade gjort klart en del på förhand för att vi skulle kunna filma hela tillverkningsprocessen under den här dagen.


Tryggve Örnell barkar en remmare

Under flera hundra år var det lotsarnas uppgift att se till att remmarna tillvekades och sattes ut i tid till båtsäsongen. Det här var en arbetsdryg uppgift som skulle göras vid sidan av det egentliga lotsarbetet, på fritiden. Varje lots hade ansvar för ca 15-30 remmare. Remmararbetet krävde både skickliga händer och fysisk styrka. Under vintern skulle man fläta och måla remmarkorgarna så att de var klara när arbetet med de egentliga remmarna kunde inledas. Att göra remmarkorgar var ett verkligt hantverk som tog tid att lära sig. För unga tillverkare utan vana var arbetet mycket svårt. Lotsålderman Anders Ahlborg (nu 85 år gammal) ställde upp för inspelningen och kom och målade korgar för att demonstrera det arbetsmomentet som föll bort när de vackra remmarkorgarna ersattes av plastkorgar på 60-talet. Ahlborg har jobbat som lots på Jungfrusund i 32 år, och han var den sista lotsen som var i tjänst på Högsåra. Han gick i pension år 1985 då lotsuppassningen på Högsåra upphörde.

Pensionerade lotsåldermannen Anders Ahlborg och museianvariga Gunilla Örnell.

Om vårarna, efter Vårfrudagen den 25 mars, inleddes arbetet med de egentliga remmarna. Innan dess hade man valt ut och fällt granar som hade en längd på 4-5 meter. Lotssönerna fick lov att delta i arbetet så snart de kunde slå yxan framåt i vågrät ställning med en hand. Granarna kvistades och barkades och när nattfrost inte längre väntades kunde man måla dem med röd, vit och svart målarfärg. Ett annat arbetsdrygt moment var arbetet med stenarna som skulle hålla remmaren på plats. En lämplig sten vägde kring 150 kg och skulle helst vara njurformad för att man skulle få granvidjorna fästade runt den. På 1920-talet började man använda järnbultar i stenarna och då skulle hålet för bultarna borras för hand eftersom det inte då ännu fanns maskinborrar.

När det blev öppet vatten skulle remmarna ut, det var en hederssak för lotsarna att få ut remmarna så tidigt som möjligt. Dagen började klockan fyra på morgonen med samling i lotsens hem, där åt man gemensamt stadigt morgonmål. Vädret var viktigt, det måste vara lugnt väder annars lyckades inte utsättningen. För att remmardagen skulle vara lyckosam krävdes en stor arbetsinsats även av den ansvariga lotsens husmor. Hon skulle se till att männen fick ordentligt med mat. Ägg, smörgåsar, pannkakor, kaffe, mjölk och kaffebröd och gärna mjöd skulle serveras. Vid hemkomsten skulle rykande varm mat vara färdig, dessert, kaffe och snaps var obligatoriskt. Om vädret inte var lämpligt för utremning den planerade dagen skulle husmor vara beredd på att servera männen mat i flera dagar.

I den här filmen har vi bl.a. intervjuat sjökapten Måns Enberg som jobbade som remmar-hjälpkarl under 1980-talet, under de sista år då man ännu gjorde träremmare. Efter det övergick man småningom till att använda plaströrsremmare. Enberg var då abiturient och remmararbetet gav honom ett välkommet tillskott i kassan.

Jag är glad över att vi i och med det här projektet har möjlighet att dokumentera och visa hur man utförde det här hantverket förr i tiden eftersom det inte så väldigt länge till kommer att finnas människor kvar som har gjort det här arbetet. Alla gamla träremmare är sedan länge ersatta av plaströrsremmare, man hittar knappast en enda träremmare kvar i skärgården nu längre. Men visst var de vackra, det gamla träremmarna med ståtliga korgar, som lotsarna i skärgården under hundratals år satte så mycket arbete och energi på för att sjöfarare tryggt skulle kunna ta sig genom vår vackra skärgård.

Pensionerade lotsen Kari Lindborg målar en remmare

Marina Saanila
projektledare för projektet Levande historia i skärgårdsmuseer

Tidigare bloggar
 


Framtidsfabriken - ett tvärkonstnärligt samarbete
 


Besök till Stockholm
 


Digitalisering - dagens nyckel till en ny värld
 


Kontrasternas Esbo
 


Läs med mig på dagis!
 


Eftis och skola - tillsammans för barnens välmående
 


Skärgårdsfilmer som minnesstimulans
 


Trotsålder