Trotsålder

26.10.2017 kl. 09:02
Han slänger sig huvudlöst ur min famn mot golvet. Jag försöker minimera riskerna för skador som fallet kan orsaka. ”Sikta på soffan” tänker jag. Jag vet egentligen inte vad protesten handlar om, kanske är det bara frågan om en manifestation av att finnas till i världen, eller en övning i att visa sin vilja. Orättvisa verkar han känna, en djup orättvisa av att han inte fått göra på sitt eget sätt.

Min son är ett år och nio månader. Från hans födsel till idag har vi sakta men säkert byggt upp vår relation. Från att inledningsvis vara osäker, och lite skraj, för hur det skulle gå att vara på tumanhand med honom, hur skulle jag veta vad han ville om han gnällde eller skrek, har jag lärt känna honom, hans behov, hans humör och hans humor. Det är ingen konst att nuförtiden göra saker tillsammans, på tumanhand, ända tills för en liten tid sedan då trotset gjorde entré i vår vardag där hemma.

Nu är jag återigen fundersam då vi ska någonstans. När åt han senast, har han sovit tillräckligt, är han för trött, är det för sent att lämna hemmet? Kan vi gå till biblioteket tillsammans utan att det blir tjut och missnöje, och utan att jag hela tiden ska ängslas över när nästa utbrott kommer och hur jag själv ska förhålla mig till det. Mitt i det hela, är det som om pojkens vilja inte känner några gränser. Den låter sig inte tyglas, den är oförutsägbar, ingendera av oss kan helt överblicka följderna, och jag själv vet ofta inte vad saken handlar om.

I parti och minut snurrar kluvna frågeställningar i huvudet. Är jag för sträng? Är jag för mesig? Kan inte mitt barn uppföra sig? Är det inte bra att han visar sin vilja? Det är väl ett tecken på en sund och stark självkänsla? Har jag varit för principlös i min uppfostring?

Frågan om uppfostring leder vidare till mera övergripande frågeställningar. Hur bedömer jag vad som är rätt? Vad är det som är utslagsgivande för att mitt omdöme ska formas? Vad är utslagsgivande för mig? Vad är viktigt för mig? Då det finns något yttre att förhålla sig till är det lätt att man bara låter det här yttre bestämma. Då något är farligt t.ex. Då jag uppfattar att något är farligt för mitt barn är frågorna plötsligt som bortblåsta, då agerar jag snabbt. Man vad gör man då det inte finns något yttre att falla tillbaka på?

Till slut gör jag bara på något sätt. Och efteråt frågar jag vad det var som hände, vad jag gjorde och varför och om det var en vettig strategi.

Matias Österberg
Utbildningsplanererare
Tfn: 050 348 4525
E-post: matias.osterberg(at)sydkusten.fi

Tidigare bloggar
 


Läs med mig på dagis!
 


Eftis och skola - tillsammans för barnens välmående
 


Skärgårdsfilmer som minnesstimulans
 


Trotsålder
 


Utrotningshotade ljud
 


Kulturkurs i språkbadshögstadium
 


Yrkesutbildning i förändring



Megatrender
 


Gott och blandat bokpaket till ettor