Orddjuret och Ordäcklaren

I en tid för virvelvindar och höstfärger satt Orddjuret i aftonrodnaden och kände sig sugen på ord. Han funderade om ord smakade plättar eller snickers. Kanske ord var lika gott som makaroni och körsbär. Inte blandat förstås, det skulle passa lika illa ihop som körsång och kvasinewtonmetod– till exempel.

Istället för att sitta och grubbla på sin kurrande mage gjorde Orddjuret ett försök på att ta kontakt med sin bekant Ordäcklaren. Ordäcklaren avskydde ord och äcklades av all närvaro av vackra ordmelodier som glitter, rosenkrans och midsommar. Orddjuret ville i alla fall visa sitt tecken på vänskap och bjöd över Ordäcklaren på te.

Hösten var vacker vid den tidpunkten, men jag kan på hedersord och samvete lova att skumrasket inte var långt borta. Tebjudningen mellan Orddjuret och Ordäcklaren blev rent utsagt lite prekär eftersom Ordäcklaren inte ens ville säga ”Heippa!”. Han höll hårt på sin rätt till självbestämmande och ville inte yttra så mycket som ett litet pip till ord. Jämställdheten de två tedrickarna emellan blev ännu mera vacklande när orddjuret med glädje babblade på i ett, medan Ordäcklaren satt tyst och surade. Orddjuret pratade om äventyr i magiska Ryssland, Barbie-dockors gummiöron och hur alver alltid reklamerar när de inte får önska fågelsång på radio.

Då hände plötsligt något oväntat– en skimrande bris rullade in från havet och virvlade in till Orddjurets och Ordäcklarens tebord. Det var likt snöflingor eller små lätta dun som frigjorts från en gåsdunssäng. Plötsligt tändes en gnista i Ordäcklarens ögon och han hojtade till: ”Mångfald, kärlek och respekt!”.

Sedan den dagen har Ordäcklaren inte äcklats av ett enda ord, utan ser ord som en outsinlig källa till liv och glädje.

Text: Josefin Vidjeskog, och alla besökare på Föreningsmässan i Åbo 8.11.2009 som var med om att bidra med sitt favoritord – stort tack till er!