Precis inför Svenska dagen och årets mörkaste tid har den språkliga klimatfrågan hettat till. Såväl i politiska som i privata diskussioner har svenskspråkiga börjat tvivla på majoritetens vilja och förståelse för landets tvåspråkighet.

Vi lever i tider som präglas av ekonomisk och ekologisk osäkerhet, och av att flera människor känner oro inför hur den egna framtiden ska gestalta sej. Därtill upplever många en medial verklighet som mest bygger på sensationsnyheter och katastrofer. Lägg ännu till svininfluensan som först varit ett avlägset hot men som nu snabbt bryter ut, med de första offren som följd.

Ändå är alla tider förändringstider och osäkerhetstider. Jag minns studiekamraternas och min egen reaktion på Tjernobyl-olyckan då vi på studieresa i Köpenhamn fick höra vad som hänt. I mitten av 80-talet fanns varken mobiltelefoner eller internet. De finländska myndigheterna höll tyst om olyckan i nästan två dygn. Vi rusade till hotellets telefonautomater för att ringa hem. Där trodde man att vi ringde om rallychauffören som hamnat ut för en dödlig olycka. Vi var unga och alla funderade vi över hur vår framtid skullle bli.

Det är mer än uppenbart att strukturella förändringar och större organisationer inte gagnar minoriteten, vilken den än är. Den för tillfället allenarådande uppfattningen om att större offentliga helheter blir billigare för landet, innebär automatiskt att svenska språkets egna livsrum förminskas. För att svenskans livsrum ska försvagas i den rådande samhällsomvandlingen behövs varken medveten strävan eller handlingar – det räcker med större strukturer. Och då gäller den taxellska paradoxen: tvåspråkiga enheter blir med tiden enspråkigt finska.

Det vi nu behöver, förutom stark framtidstro i en förändringstid, är utvecklingsarbete på många fronter. Det går inte att stänga luckorna och stanna utanför. Nu behövs nya, expansiva idéer och förslag. Vilka slags åtgärder behövs för att trygga svenskan i en stor finsk organisation? I tvåspråkiga familjer görs medveten språkpolitik varje dag – föräldrarna använder konsekvent sitt modersmål. Kan organisationer lära av familjepraxis?

Skulle det vara dags för alla oss att bjuda till och ställa frågan: vill du ha språkbad idag?

Maria Björnberg-Enckell, ordförande