Läsning - slöseri med tid?

07.02.2019 kl. 08:54
Jag läser ett inlägg av en lärare i en facebook-grupp för skolbibliotek och läsning i skolan.

Läraren frågar om råd för hur man ska bemöta föräldrar som är helt oförstående inför nyttan med högläsning bland äldre elever. Föräldern ansåg att det var slöseri med tid! Det berättar läraren lite uppgivet. Jag och de andra i tråden drar efter andan i bestörtning.

Jag minns när jag själv jobbade på ett stadsbibliotek. Det var höst och barnavdelningen var i livlig användning av barn och familjer som lånade, lekte, spelade, pratade, grälade och läste där bland våra tusentals bokryggar. Jag betjänade en mamma och hennes 12-åriga son som sökte böcker för att genomföra skolans läsdiplom. Jag började som vanligt med att ställa några frågor för att få en bild av vilka böcker killen kunde tänkas fastna för, ofta är det lite detektivarbete att para ihop en läsare med rätt bok. Men den här gången blev jag avbruten. Mamman slog resolut listan i min hand och frågade:

”Vilka böcker är kortast?”

Jag måste ha kommit med någon motfråga, eller i alla fall sett oförstående ut, för hon fortsatte med att förklara, inte som ursäkt utan mer för att få ur sig sin irritation över denna bestraffning skolan lagt på hennes son.

Hennes son hade hockeyträningar tre gånger i veckan, hade matteklubb på torsdagar och gud vet vad på lördagar. Typ. Oberoende så hade han inte tid att sitta och läsa, men nu krävde skolan det, så kunde jag vara så snäll och gräva fram den kortaste boken, tack så mycket?

Jag svalde mina ord och försökte hitta nåt lite kortare som kanske kunde väcka den här killens intresse. Böckerna avfärdades en efter en, oberoende av killens lite intresserade sneglingar eller positiva hummanden. Nej, för lång! För tät text!

Till slut måste vi ha hittat någonting som dög, annars hade jag väl stått där än idag. Vilken bok det var minns jag inte, och det gör troligen inte killen heller. Men jag minns hur mycket jag hade velat prata med den där mamman om läsningens betydelse för språket, om ett ordförråd på 50 000, om hur läsningen ger insikter, upplevelser, lär en att tänka.

Ja, allt sånt, som man inte kommer på då man står där och försöker hitta den kortaste boken i biblioteket.

Ännu mera minns jag hur mycket jag hade velat visa den där killen att läsning inte är den bestraffning hans mor verkade tro. Jag hade velat få en ärlig chans att tillsammans hitta en bok för honom. En bok som kunde väcka glimten i ögat och göra just honom nyfiken. Jag visste då, och vet det ännu, att den bok som får honom att vända sida för att han vill veta vad som står på nästa är också den som får honom att plocka upp nästa bok, och sen nästa och nästa.

Ja, vart vill jag komma? Mina rader är börjar ta slut och jag hade alltför många tankar för att knyta dem alla samman här. Men kanske ville jag berätta om att hur svårt det kan vara att plötsligt förklara alla de stora och små saker som gör läsning (och högläsning) så värdefullt åt en ifrågasättande förälder. Kanske ville jag berätta om hur viktigt det är att läsa ännu en gång. Eller kanske hur glad jag ändå är, när alla jag berättar min bibliotekshistoria för, drar efter andan en aning i bestörtning!


Mikael Gros
Bibliotekarie i Ebban
+358 (0)9 886 114 63
mikael(at)ebban.fi

Mikael Gros