Ett perspektiv på undervisning

21.02.2019 kl. 12:47
Ett perspektiv på undervisning som jag tycker att sällan lyfts fram handlar om lärarens förhållande till och ansvar för världen.

Den här tanken kommer till uttryck hos den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt i artikeln ”The Crisis in Education” från 1954. Den är intressant och fräsch dels för att den är lite provokativ, dels för att den säger något annorlunda än vad som vanligen står i dagens artiklar. Perspektivet är förstås något lösryckt ur Arendts text, men fungerar bra som en tankeställare.

Perspektivet kan med Arendts stöd öppnas upp så här. Skolan introducerar på olika sätt världen för barnen. Skolan är inte själva världen, den är en institution som finns mellan familjen och den offentliga världen för att göra övergången från familj till värld möjlig överhuvudtaget. Skolan (re)presenterar världen utan att faktiskt vara världen (också om den kan sägas vara en del av den).

”Läraren står i relation till de unga som en företrädare för världen för vilken läraren måste åta sig ett visst ansvar, även om hen inte själv skapat den, och även om hen, i hemlighet eller öppet, önskar att den såg annorlunda ut.  Det här ansvaret är inte godtyckligt tilldelat läraren, det är underförstått i det faktum att de unga introduceras till en kontinuerligt föränderlig värld av vuxna.”

Arendt menar nu att det här ansvaret för världen, som finns i undervisningen, har formen av auktoritet – en ganska specifik syn på auktoritet. Om en lärares kvalitet består av att känna till världen och att vara skicklig på att instruera andra om den, finns hens auktoritet i hens påtagande av ett ansvar för den här världen. Gentemot barnet är det som om hen var en representant för alla invånare, en som pekar ut detaljerna och som säger till barnet: ”Det här är vår värld”.

Oberoende av hur auktoritet bestäms, har den länge varit på återgång. Auktoriteten spelar helt enkelt inte lika stor roll i vårt samhälle, för Arendt betyder det här att människor inte är beredda att kräva av andra att de tar på sig ett ansvar för hur hela världen ser ut.

Arendt påpekar att det idag är som om föräldrar dagligen säger till sina barn: ”I den här världen är inte heller vi riktigt hemma: hur ska vi uppföra oss, vad borde vi veta, vilka kunskaper borde vi bemästra, det är mysterier för oss också. Gör så gott ni kan, men hur det än blir har ni inte rätt att hålla oss ansvariga.”

För Arendt ligger undervisningens problem (eller kris) i den moderna världen, i det faktum att undervisning är av en sådan sort, det hör till dess beskaffenhet, att den inte kan avstå från varken auktoritet eller tradition, men samtidigt måste fortgå i en värld som varken är uppbyggd kring auktoritet eller sammanhållen av tradition.

Några direkta svar ger Arendt inte på hur det här ska lösas (förutom att vi klart borde förstå att skolans funktion är att undervisa barn i hur världen är, inte instruera dem i hur de ska leva sina liv). Men det tål att tänkas på att om här finns ett korn av sanning i hennes analys av utmaningarna inom undervisningen, vad betyder det för vår skola?

Matias Österberg
Utbildningsplanerare
+358 (0)50 348 4525
matias.osterberg(at)sydkusten.fi

Matias Österberg