Jag har tipsat olika lärarkompisar om den. Mina barn har alla hört den läsas högt och läst den själva. Den heter William monsterjägaren.
Det är en bilderbok med mycket lite text, men den är så innehållsrik att man efter varje sida kan stanna upp och diskutera och fundera en god stund. Boken ger så mycket inblickar i bland annat ensamhet, mobbning och utseendefixering. Varje gång jag ser boken börjar jag fundera... William monsterjägaren har det inte lätt då han tycker att hans enda chans att få en kompis är att gå på monsterjakt.
Några av mina tankar:
William är den ensammaste pojken i världen och alla kläder han har på sig har han ärvt av sin syster.
Han klär på sig det han har, kanske familjen inte har råd att köpa andra kläder. Det är inte hans fel att han har en syster som är äldre än han och inte en bror. Även om det hade varit en bror skulle kläderna vara slitna. Inte kan alla barn välja sina kläder. Även om kläderna är för ”rätt” kön kanske det ändå är föräldrarna som gör valet. Jag undrar: Är det rätt att bedöma någon för det man inte själv valt, såsom kläder och utseende?
De andra barnen vill inte leka med honom, de vill bara leka med varandra.
Också utseendet spelar en roll i Williams liv. De barn som sticker ut kan ha svårt att bli accepterade, man skall helst vara lagom. Det som är annorlunda är ibland bara fel. Jag tycker att det viktigaste borde vara vad man gör, det man väljer att vara och göra och inte sådant som man inte kan bestämma över. Jag har inte bestämt att jag ska vara så kort som jag är, inte heller vilken ögonfärg jag har eller om jag råkar vara bättre på litteratur än på fysik. Det man gör med det man har, visar vad man är värd. Men inte för William. Han lämnas ensam. Stackars honom!
William får alltid leka ensam... men aldrig ifred.
Den meningen har fått mitt hjärta att stanna många gånger och jag grubblar över de andra barnens beteende. Det räckte inte med att de lämnade honom utanför, de stör honom, de förstör hans sandslott, de bråkar och gör det ännu sämre för honom. Det handlar inte bara om att de inte vill leka med honom, de ser också till att han inte får leka ifred. De är elaka, vet ni det? Har de fått se sig själva i spegeln? Har de fått smaka på hur det känns? Det finns en lärorik lek där man skall sätta två barn som brukar bråka med varandra mittemot varandra och säga tillbaka det de har sagt. Så får man fundera hur kändes att få höra det själv, och hur det känns att få höra om hur den andra upplevde det man sa.
William tänker att lösningen på hans problem är att hitta ett monster! Monster är stora och otäcka och ensamma precis som William. Ett monster skulle säkert också vilja ha en kompis, skulle göra roliga saker med honom och skydda honom så att de andra lämnar honom ifred.
Ensam som han är, packar han och vandrar iväg på en resa, en resa som också är en mental resa, för att söka en kompis, en monsterkompis. Så desperat är han att han går iväg mot farliga platser för att inget känns värre än den platsen han är på.
Men var är de vuxna? Tänk om de inte vet hur illa det är för att ingen bryr sig om att berätta det för dem, tänkt om de själva inte bryr sig... tänkt om de vuxna som ansvarar för barnens välmående tittar åt ett annat håll för att inte behöva göra något. Tänk om de inte orkar eller om de själva inte mår bra. Så vem skyddar barnen?
William letar på alla möjliga konstiga platser.
Jag tycker att det är intressanta val av platser han letar på: farliga platser, som brunnar som man kan falla ner i (det är en barndoms mardröm för mig), i skogen där det kanske är mörkt, på gravgården bland de döda och på övergivna platser.
Till slut ger han ger upp och börjar sakta vandra hemåt och till slut träffar han en flicka vid en lägereld.
Båda är ensamma och annorlunda. Han bjuder på smörgås och hon bjuder på choklad. Så börjar deras vänskap och William glömmer monsterjakten...
Berättelsen får mig att tänka på de vuxnas ansvar att lära barn skillnaden mellan rätt och fel, trots att det inte alltid är så lätt ens för vuxna. Men vi måste hjälpa dem som behöver det, se barnen som enskilda individer och anpassa verksamhet enligt det. Det är vår uppgift att ge barnen en bra start i livet.
En rapport presenterad av National Forum on Early Childood Policy and Programs (2009) visar att för varje euro man investerar i ett barns välmående, får man tillbaka fyra till nio gånger mera i framtiden. Något att tänka på vid budgetförhandlingar när investeringar för framtiden diskuteras.
Paola Fraboni
Regional ordkonstlärare, Pargas
+358 (0)40 962 5964
paola.fraboni(at)sydkusten.fi