Det är lätt att säga “var inte rädd för mörkret” till ett barn som kommer springande ner för trapporna på natten och vill krypa upp i famnen.
Å ena sidan är det riktigt trevligt med en kram och ett gosande barn men att bli väckt mitt på natten är inte direkt min favorithobby. Och så börjar vi föräldrar förklara att det inte finns några monster, att det lilla ljuset som finns i hans rum hjälper... men nej, det lilla nattljuset kastar skuggor omkring sig och de ser ut att röra på sig eller titta på en...
Vi är vuxna och det innebär per definition att vi inte är rädda för mörkret. Men vi är kanske ändå lite rädda eller tycker att det är obehagligt. Dock har det bevisats för oss i flera år att det inte bor något monster under våra sängar och att det som hänger på klädskåpet är en klänning och inte ett spöke, att om något rör sig i rummet på natten så är det hunden och att det är mannens andetag jag hör bredvid vig. “Mamma och pappa skyddar dig, vi har till och med larmet på och hunden skulle säkert vakna och bita monstret i rumpan!” Nåja, vår hund är 14 år gammal och hans hörsel är vad det är, men som sagt, det finns inga monster.
Då det händer hos oss försöker jag att inte tänka på de riktiga monstren, de som finns och som jag är rädd för. De människor som vill andra illa, de som skadar och utnyttjar barn, de som jag inte vill träffa och som jag definitivt inte vill att kommer i närheten av mina barn.
Det finns sagor som berättar om att det måste bli mörkt för att månen kan synas, det behöver bli natt för att stjärnorna ska lysa på himlen. Men det stämmer också att det oftare är på natten som våra inre rädslor kommer fram, då vi slappnar av smyger de in, då vi inte har bråttom med vardagen hinner hjärnan tänka på annat som inte fick plats då solen sken och vi var igång.
Det kan ibland vara nyttigt att prata om alla rädslor, att sätta dem på bordet och analysera dem och det är viktigt för barn att ha en rymningsplan. Vi hade en övning i en av mina ordkonstgrupper där vi en vanlig eftermiddag genom en fantasiresa besökte Mörkerslottet. Där tänkte vi på de olika obehagliga situationer som barnen upplever, de skrämmande händelser de har varit med om och vi gav namn till dessa. Så funderade vi tillsammans och gav tips åt varandra om vad man kan göra då de händer, vi lärde oss av varandra och fick lösningar. En annan gång bad jag barnen att skriva ner två ord: det de älskar mest och det de är rädda för. Så skrev de berättelser som började med den skrämmande saken/händelse och slutade med den älskade.
Redan 300 år f.K. skrev Aristoteles om rädslor, ”fear is pain arising from the anticipation of evil”. Thich Nhat Hanh, en vietnamesisk präst skrev på 1900-talet att ”fear keeps us focused on the past or worried about the future. If we can acknowledge our fear, we can realize that right now we are okay.”
Lätt är det också för mig att skriva dessa ord i juni, i Norden, då solen skiner största delen av dagen...
"Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är."
Paola Fraboni
Regional ordkonstlärare, Pargas
paola.fraboni(at)sydkusten.fi
+358 (0)40 962 5964
Dikten som citeras i texten är skriven av Erik Blomberg.
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljustes hjärta bär.