Ordkonstlärare träffar superhjältar

16.01.2020 kl. 08:03
Jag cyklar. Jag har bråttom. Jag är på väg över bron.

På andra sidan bron finns Drumsö lågstadieskola. Där väntar mina elever. Sexton elever väntar och jag har bråttom och cyklar över bron.

Vi ska ha ordkonstlektion. Jag är ordkonstlärare. Vi ska skriva berättelser om chips och popcorn. Det blir kul, tänker jag. Medan jag cyklar.

Pust. Så bråttom. Sexton elever som väntar. Jag måste trampa snabbare. Vi måste ju börja skriva! Alla väntar. Sexton elever väntar.

Men vänta! Jag stannar. Mitt på bron. Jag stannar mitt på Drumsö bro. Det blåser plötsligt! Det blåser plötsligt så kraftigt att jag knappt kan stå stilla på bron. Det blåser så kraftigt att den blåa himlen försvinner. Jag står alldeles stilla på Drumsö bro. Jag håller hårt i min cykel. Annars hade den nog blåst iväg.

Det blåser, jag tittar uppåt. Den blåa himlen har blivit lila och grå och precis ovanför mig snurrar ett vitt moln omkring. Runt, runt snurrar molnet. Snabbt, snabbt snurrar molnet.

Molnet växer och snurrar allt snabbare. Och plötsligt öppnar sig ett hål i mitten av molnet. Först är hålet pyttelitet. Snabbt blir det större och när hålet är ungefär två meter brett flyger någon ut ur molnet!

Han har superhjältekläder. En blåvit kostym, en vacker lila mantel. Tuffa skor. På bröstet står det VS.

Han landar framför mig. Jag står där dumt och håller i min cykel och stirrar blygt ner mot mina fötter. Han talar. ”Jag är Vindsuperhjälten. Har du lust att skjutsa mig?”

Jag hoppar upp på cykeln och Vindsuperhjälten tar ett skutt och ställer sig på pakethållaren.

Så fort jag kan trampar jag vidare. Det har slutat blåsa. Det blåser faktiskt inte ett dugg. Vattnet under bron är alldeles stilla. Det är lätt att trampa nu, vi liksom glider ner mot Drumsö. Men vänta. Nu blir det lite tungt att trampa igen. Det är på grund av värmen.

Så varmt det blev plötsligt! Jag stannar cykeln. Vindsuperhjälten hoppar av. Vi står bredvid varandra på Drumsö bro och stirrar uppåt. Vi vet nog att vi egentligen har bråttom. Vi vet nog att ordkonstlektonen börjar om tre minuter. Vi vet nog att sexton elever väntar.

Men vi kan inte låta bli att stå stilla och stirra uppåt. Solen växer! Den har blivit alldeles röd. Den glittrar och glimrar. Den sprakar och ryker. Och plötsligt öppnar sig ett hål mitt i solen. Någon kommer ut och flyger mot oss.

Hon landar framför oss. Hon har underbart vackra superhjältekläder på sig. Gult, orange, rött, guld, silver... ”Jag är Solsuperhjälten. Får jag åka med er?”

Oj, nu har vi bråttom. Ordkonstlektionen börjar om trettio sekunder. Sexton elever väntar. Vi ska skriva berättelser om chips och popcorn. Jag trampar som bara den. På pakethållaren står Vindsuperhjälten. På mina axlar står Solsuperhjälten.

Sexton elever sitter färdigt i ring och väntar. De makar på sig så att Solsuperhjälten och Vindsuperhjälten och jag får plats.

”Mums! Idag ska vi skriva berättelser om chips och popcorn!” säger jag.

”Inte en chans att vi skriver om chips och popcorn!” ropar eleverna och klänger på superhjältarna och hoppar av iver. ”Vi vill skriva om Solsuperhjälten och Vindsuperhjälten såklart!”

Ja! Såklart. Vi skriver fantastiska berättelser om broar och cyklar och hjältar och äventyr och uppdrag och solpalats och vindborgar och solsoppa och vindmelodier.

Sedan är lektionen slut. Vi städar, räknar ordkonsthäften, stänger dörren och går ut tillsammans. Sexton elever, två superhjältar och en ordkonstlärare.

”Vi ses nästa vecka!” säger vi när superhjältarna flyger iväg. ”Ja, det gör vi!” säger Vindsuperhjälten. ”Nästa vecka tar vi med oss chips och popcorn!” ropar Solsuperhjälten.


Lotta Sanhaie
Ordkonstlärare
lotta.sanhaie(at)sydkusten.fi
050-403 2306

Illustrationer: Nellie Ahlbäck och Alexandra Laiho

Lotta Sanhaie