Korrigera eller respondera?

12.11.2020 kl. 07:33
- Ska läraren korrigera alla fel i elevtexter? Är det inte bästa sättet att ta död på skrivivern?

Det undrar en blivande klasslärare under sin första termin av pedagogikstudier. Vi träffas på en läs- och skrivdag vid Helsingfors universitet.

När jag lyssnar på lärare i de finlandssvenska skolorna, så kan jag notera olika ord för fenomenet bemöta och reagera på elevtexter. Många säger att de “korrigerar” eller “rättar” elevers texter. En del berättar att de “bedömer” texter, ofta som en avslutande gest med sifferbetyg. Några säger att de “responderar”, “ger respons på” eller helt enkelt “läser” elevtexter.

Normativ eller kommunikativ textsyn

En del pedagoger tycker kanske att det inte har någon större betydelse vilka begrepp som används. Men att korrigera, bedöma eller respondera har olika innebörder. Att korrigera och rätta sätter fokus på språkfel och brister. Textsynen är i första hand normativ, alltså en fråga om rätt och fel. Genom att bedöma ligger betoningen på resultat; texten vägs med betyg. Att respondera och läsa vittnar däremot om en intresserad och nyfiken lärare som i första hand är läsare av texten. Textsynen blir kommunikativ. Åtminstone minskar risken för en normativ slagsida, där läraren mest påpekar fel och brister.

Men korrigeringsfrågan infinner sig likväl när läraren startat upp en skrivprocess, texterna trillar in och inboxen svämmar över av texter som väntar på bekräftelse. Elever vill veta vad deras skrivande är värt och helst med sifferbetyg. Någon elev har lagt ner massor med tid och i värsta fall drivits av prestationskrav och förödande självkritik. En annan kunde inte bry sig mindre, har kanske till och med struntat i deadline.

Förstås finns alltid orsaker till att vara normativ och visa på fel och brister. Men det kan inte vara det enda. Ibland kan det vara viktigt med punkt och stor bokstav. Då kanske läraren ska bortse från särskrivningar och utebliven styckeindelning. Ibland är rubriken och dispositionen det viktiga. För den relativt starka skribenten står dörren öppen för påpekanden om syftningsfel och ofullständiga meningar.

Uppmuntran och utmaningar

Som skrivpedagog anser jag att det är varje lärares ansvar att hitta styrkor även i den svagaste av elevtexter. Det krävs en ansträngning för att ringa in ett träffande ordval eller en formulering där texten blänker till. Den relativt enkla men bekräftande gesten kan vara avgörande för en elev som inpräntats en berättelse om sig själv som den som inte skriver. På samma sätt har vi också ett ansvar för att utmana de starka eleverna. En elev som aldrig får uppmaningen att ytterligare bearbeta eller förfina, utvecklas inte heller.

På klasslärarstudentens fråga svarar jag alltså nej. Läraren ska inte spåra varje fel. I värsta fall slutar en sådan exercis med att texten åker i papperskorgen och lärararbetet är slöseri med både tid och ork.

Det allra viktigaste är att som barn och ung människa ha ett ärende eller en berättelse, något som bultar och bränner, porlar och kvittrar. Det är den berättelsen en skrivpedagog ska hålla framför sig. Lusten och glädjen i att förmedla något i orden måste finnas där, annars kan korrigeringar och betyg kvitta.

Bild:
Lusten till orden och berättelserna är nödvändiga för att väcka skriviver. Roliga gubbar på berättarbänken (elevarbeten i Soklot skola, Nykarleby).


Text och bild:
Annette Kronholm-Cederberg
Projektledare för svenska modersmålslärarföreningens projekt Skrivande skola
+358 (0)050 382 5203
annette.kronholm-cederberg@sydkusten.fi


 

 

Annette Kronholm-Cederberg