Så nu frågar jag: vad är ni gjorda av, ni föräldrar som kollar att strumpbyxorna är rena eller åtminstone hela redan några dagar innan? Ni som har förberett middagsmaten eftersom ni insåg att ni inte hinner laga mat och äta och byta om hela familjen till fest på mindre än en halvtimme? Ni som vet att och var det finns tomteluvor och festskor och ni som har strukit skjortan redan i förväg?
Jag vet inte vad ni är gjorda av, men jag vet att jag saknar just den ingrediensen. Så hemma hos oss stressar och härjar och bråkar vi innan bilen till sist, alltid lite för sent, slänger av barnen och en förälder utanför skolan eller dagiset medan den andra föräldern febrilt får söka parkeringsplats alldeles för långt borta. Ni som får parkera närmast skolan utanför julfest - ni är mina superhjältar. Ni som får parkera en kilometer bort - ni är mina systrar och bröder.
Trots det här årligen återkommande ganska fula förspelet älskar jag julfest på dagis och skola. Det finns kanske ingenting som ger lika mycket julstämning som rätt svaga skådespelarprestationer som bara nästan hörs till andra raden och verkligen inte hörs till tjugofemte, lite falsk allsång eller rejält icke-synkroniserad tomtedans som borde vara synkroniserad. Jag älskar det. Jag älskar att alla är med. Julfesten är inte för de starkast lysande stjärnorna, julfesten är för alla. Som julen själv. Den är ju inte heller för de starkaste utan för alla. Det här talar till mitt hjärta och därför fulgråter jag varje gång jag sitter på julfest. Eller rättare sagt: står längst bak i salen.
I år blir det inga julfester och jag sörjer och saknar. I år är det mycket av det som brukar bli som inte blir. Men också i år är julen inte för de starkaste utan för oss alla, speciellt för dem som sörjer och saknar och i synnerhet för dem som sörjer och saknar betydligt större förluster än julfester.
Det här året har lärt oss en hel del om förluster. Alla har vi gått miste om, ingen har fått allt hen hade hoppats på år 2020. Men det finns också sådant som inget virus och inga rekommendationer eller restriktioner i världen kan ta ifrån oss och det får vi försöka hålla fast vid under den jul som blir vår första och förhoppningsvis sista coronajul. Vi får lyssna på julmusik. Vi får äta chokladkonfekt. Vi får ta en digital glögg med goda vänner. Vi får krypa upp i soffan med en riktigt bra bok. Vi får komma ihåg varandra och speciellt dem som har större förluster i bagaget än i själva. Allt det där är också jul och inget av det där finns det hinder för.
Och om vi verkligen vill så får vi ju också skapa en före-julfest-stress i hemmets trygga vrå. Bränna oss på en locktång, leta förgäves efter tärneglitter och lova oss själva att vara mer förutseende nästa år och redan där och då veta att vissa löften aldrig kommer att hålla.
God jul!
Amanda Audas-Kass
Läsambassadör
+358 (0)50 309 9782
amanda.audas-kass(at)sydkusten.fi
Foto: Matilda Audas Björkholm