Jag är, som många andra, lite rädd för hur det kommer att gå. När filmer får hundramiljonersbudgeter börjar lätt andra prioriteringar än att berätta en bra berättelse, men jag ser ändå fram emot att få återse en kär berättelse i en ny tappning.
Dune, eller Arrakis – Ökenplaneten, som boken heter på svenska är en av mina favoritböcker, så när jag hörde om den kommande filmatiseringen läste jag såklart om boken. Sen läste jag den grafiska romanen av Brian Herbert och Kevin J. Andersson för att ännu lyssna på den dramatiserade ljudboken efter det.
Det var samma berättelse jag gick tillbaka till om och om igen. Jag visste vem som skulle dö och vem som skulle leva. I många scener visste jag exakt vad som skulle sägas eller kunde förutse vad de valt att illustrera. Men det störde mig inte alls. Tvärtom var det en stor njutning att gå tillbaka till detta älskade universum. Att återuppleva stunder jag sett förut och minnas vad som skulle komma sen kittlade fantasin och jag kunde vända och vrida på scener och repliker som fyllde ut karaktärerna, gav berättelsen mer djup eller ledde mig själv in på nya tankespår.
För det finns en stor njutning i att gå tillbaka till samma berättelse gång på gång. Inte bara adaptioner och filmatiseringar som ändå är nya tolkningar, utan exakt samma text, kanske till och med samma fysiska bok som du har i din bokhylla.
I de bra berättelserna finns något mer än bara informationen, ett värde långt förbi knorren i slutet av berättelsen. Där finns något mycket djupare som drar oss tillbaka in fast vi redan vet vad som kommer att hända. Detta någonting som är orsaken till att vissa berättelser lever kvar i vår kultur för hundratals eller tusentals år.
Kanske har det att göra med att berättelserna (de som fortsätter leva med oss) anspelar på universella frågor som vi aldrig kan svara på men fortsätter ställa. Eller så har det något att göra med det gamla talesättet om att man aldrig kan bada i samma flod två gånger. Kanske bygger upprepningen en bro till våra tidigare jag och alla de känslor och tankar vi hade när vi besökte berättelsen förut.
Men jag ska inte reda ut hur och varför just här. Jag skriver den här texten för att den kommande filmen har fått mig att tänka på berättelserna jag älskar och njutningen att återuppleva dem igen och igen. Och om du inte redan är en av oss som läser om så hoppas jag att jag kan få dig att prova. Återkom till de berättelser du älskar. Se filmen, lyssna på ljudboken, läs serieadaptionen, spela spelet. Eller plocka helt enkelt ner boken du läste för 15 år sedan men ännu tänker på ur din egen bokhylla.
Och om någon ifrågasätter varför du skulle vilja läsa om en bok du redan läst? Ja, du kan ju fråga dem varför någon skulle titta på en tavla mer än en gång, eller kocka ihop en rätt de redan ätit, eller resa till en stad de redan besökt. Eller så kan du bara tipsa dem om att prova själv.
Här kommer en del adaptioner av Dune för dig som vill upptäcka just den världen:
Dune (bok, 1965) – Frank Herbert
Dune (film, 1984) – David Lynch
Dune (datorspel, 1992) – Cryo Interactive
Frank Herbert’s Dune (miniserie, 2001) – John Harrison
Jodorovsky’s Dune (dokumentär, 2013) – Frank Pavich
Dune: The graphic novel (grafisk roman, 2020) – Kevin J. Andersson & Frank Herbert
Dune (film, 2021) – Denis Villeneuve
Mikael Gros
Läsning i Laget och Ebbanchatten
+358 (0)50 377 9664
mikael.gros(at)sydkusten.fi