Min son deltar just nu i den lästävling som projektet Läsning i laget ordnar och som förälder bara älskar jag det.
I samband med förra höstens Man läser-kampanj intervjuades ishockeyspelaren Erik Riska. Han berättade att det var en lästävling i lågstadiet som gjorde att han fick upp ögonen för läsningen. Det fick mig att inse att lästävlingar kan vara helt avgörande dörröppnare.
Nu i oktober ordnar projektet Läsning i laget en lästävling där idrottslag får tävla mot varandra om vilket lag som läser mest och min nioåriga sons fotbollslag deltar i tävlingen. Min son är helt fantastisk. Han är smart, känslig och rolig och det finns ingen större glimt i ögat än den han har. Han är dessutom jättebra på fotboll, har varit mig helt överlägsen sedan han rörde en boll första gången. Men det finns ett men. Han tycker inte om att läsa. Han är oförtjänt bra på det med tanke på hur lite tid han ägnar åt det, men han tycker verkligen inte om att läsa.
För honom har lästävlingen spelat en stor roll. Plötsligt läser han ju! Kanske inte av ren lust och passion, men av tävlingsinstinkt och laganda. Och på riktigt - det viktigaste för mig är att han läser. Inte varför han gör det. Han drar numera ut så länge som möjligt på våra högläsningsstunder på kvällarna och ibland föreslår han spontana gemensamma tystläsningsstunder för honom och mig, vilket jag aldrig tackar nej till. Det finns ingen disk eller tvätt som går före det. Dessutom händer det numera att han och en kompis läser en stund tillsammans när de träffas på fritiden, för de har ju samma mål och varje minut räknas. Pojkarna pratar plötsligt om böcker och läsning med varandra som världens mest självklara sak. Tänk att de tipsar varandra om böcker! Mellan tipsen om fotbollsskor och dribblingsteknik.
I början var jag rädd att peppa honom för mycket, jag vill ju inte vara den där läsambassadörsmamman vars barn läser överlägset mest i hela lästävlingen, men nu halvvägs in i tävlingen får jag nog byta taktik. När vi i samband med helgens födelsedagskalas träffade flera av lagkamraterna insåg jag att han minsann inte har läst mest, det finns pojkar som verkligen har tagit i från tårna och som har läst dubbelt mer än min son. Och eftersom jag inte heller vill vara den där läsambassadörsmamman vars barn läser överlägset minst i hela tävlingen så får vi verkligen lägga i en växel till nu.
Jag är så tacksam och glad för allt som får mitt lässtarka men läsovilliga barn att välja en bok. Tack, Läsning i laget!
Amanda Audas-Kass
Läsambassadör
+358 (0)50 309 9782
amanda.audas-kass(at)sydkusten.fi